Lev Markovitj Shlosberg (f.1963) har verkat för att utveckla Ryssland till en demokrati genom initiativ på gräsrotsnivå. Han har genomfört ett antal framgångsrika projekt inom civil samhället, såsom att grunda Volny (Fria) Universitet(1992) och Pskovskaya Gubernia (2000), en oberoende regional tidning. Han valdes två gånger till den regionala Duman, en plattform han utnyttjade för att föra fram alternativ politik, såväl regionalt som på det federala planet. Under senare tid har han fortsatt sitt politiska arbete på sociala medier. Efter den 24 februari 2022, har Shlosberg varit en klar anti-militaristisk och anti-imperialistisk röst, inte bara i teorin, utan även i praktiken, när han mobiliserade humanitär hjälp till flyende ukrainare.
Hans starka engagemang och arbete för demokrati, medborgerliga rättigheter och yttrandefrihet i dagens Ryssland, visar på enastående civilkurage.
Gilel Storch Award tilldelas personer som genom framstående verksamhet har bidragit till att främja demokratiska, universella och humanistiska värden i Gilel Storchs anda.
Gilel Storch Award tilldelas personer som genom framstående verksamhet har bidragit till att främja demokratiska, universella och humanistiska värden i Gilel Storchs anda.
Gilel Storch (1902 – 1983) gjorde hjältemodiga humanitära insatser för att rädda människor undan Förintelsen. Han föddes i Lettland, och flydde efter andra världskrigets utbrott till Sverige, där han under krävande omständigheter förhandlade fram djärva initiativ som väsentligt bidrog till att rädda judar från Förintelsen. Gilel Storchs insatser drevs av mod, engagemang, insikt och hängivelse för medmänniskor.
2018 Joachim Gauck, tidigare president i Förbundsrepubliken Tyskland.
2019 Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s högsta domstol.
2020 Göran Persson, tidigare statsminister i Sverige.
2020 Gloria Steinem, feministisk aktivist i USA.
2022 Adam Michnik, aktivist, skribent och publicist i Polen
Foto: Andrei Zolotov
Ärade medlemmar av familjen Storch!
Ärade ledamöter av styrelsen för Storchs stiftelse!
Ärade damer och herrar!
Kära vänner!
Minnespriser har vissa likheter med fyrar. Med sina rötter i det förgångna påminner de oss om upphovet till många händelser och låter oss se såväl nuet som framtiden utan illusioner och lögner, för i det förgångna finns bara sanning och ingenting annat än sanning. Det förgångna har redan hänt.
Dessa det förgångnas fyrar sammanlänkar oss nu levande på sätt som ibland är så abrupta att man kunde tro på en historisk försyn.
Gilel Storchs hemstad var Dvinsk, det nuvarande Daugavpils. I denna stad bodde min mormors pappa Leib-Wulf Berkal, som blev ett offer för Förintelsen, ända till sin sista timma i livet år 1941.
I museet över Rigas ghetto står hans namn inskrivet bland fler än 70 000 andra, liksom 160 personer med efternamnet Shlosberg – däribland en Lev Shlosberg.
Det är ett under för oss alla att vi överlevde Förintelsen. Vars och ens liv är en lycklig tillfällighet, ett sammanträffande av många underbara omständigheter. Men bakom dessa omständigheter finner man också ett stoiskt arbete och självuppoffring från människor som med risk för eget liv räddade våra föregångare från undergången, och som med all rätt kan benämnas rättfärdiga.
Historien behövde de rättfärdigas hjältedåd därför att en Katastrof inträffade. De rättfärdiga blev sig själva och visade sitt sanna ansikte som ett svar på en förbrytelse som överskred ramarna för mänskligt beteende och satte själva det mänskliga, i grund och botten mänskligheten, ifråga.
Å ena sida har världen avkunnat sin dom över dessa förbrytelser. Det är både en juridisk dom, vid Nürnbergrättegången och, vilket inte var mindre viktigt, en politisk dom, i form av nationella statliga politiska beslut i de civiliserade länderna. Under många år efter 1945 verkade det som om dessa politiska fördömanden var orubbliga och skulle skydda mänskligheten mot nya katastrofer. Vi förstår nu att det inte är så.
Är en ny katastrof möjlig? Ja, det är den.
Vad är det som ger näring åt det förgångnas och åt den nya tidens katastrofer? Vad är det som inte bara gör dem möjliga, utan också öppnar den avgrund där miljoner människoliv föröds?
Orsaken till alla globala katastrofer är människors avmänskligande, avhumaniseringen av det offentliga medvetandet, det mänskliga beteendet och det politiska handlandet. Avmänskligandet berövar människor deras naturliga instinkter och egenskaper, i första hand förståelsen av ett människolivs absoluta värde.
Den högsta formen av avmänskligande av ett folk är kriget.
Ett avmänskligande uppstår aldrig i ett tomrum, godtyckligt, av egen kraft. Avmänskligandet är produkten av en statlig politik med syftet att bevisa att de människor som utsätts för hat inte har rätt att leva och därtill måste dödas. Avmänskligandet leder till att man utformar en statlig politik vars mål är massmord på människor som det absoluta villkoret för att uppnå ett visst högre mål.
Detta högre mål kan vara en förändring i styrkeförhållandet mellan samhälleliga o och politiska krafter, det kan vara att gripa makten, att upprätta makt, att behålla makten eller att erövra territorier.
Den gemensamma nämnaren för dessa mål är den totala förnekelsen av att människolivet är det viktigaste av allt, och fastslåendet av statsintressets absoluta primat, ett intresse som placeras ovan människors rättigheter och friheter, och först och främst över rätten till livet. Vid en sådan politik tilldelar sig makten gudomliga rättigheter att förfoga över människors öden. Från det ögonblicket blir staten ett vapen för massförbrytelser.
När vi studerar avmänskligandet som fenomen ser vi det ständiga, statliga underblåsandet av hatet. Då staten avmänskligar folket, och skapar motiv för att mörda andra människor, formar den inte endast en bild av fienden, utan en bild av ett avskum som måste förintas om folket ska kunna leva ett fullvärdigt liv.
Det är inte bara kriget som grundar sig på detta fenomen, utan också de politiska massrepressioner som söndrar ett samhälle.
Förintelsen visade vilka följderna kan bli av att ett helt folk avmänskligas. En av lärdomarna från Förintelsen består i att katastrofen inte bara drabbar det folk som dör martyrdöden utan också det folk som förbryter sig och mördar. Hatet mördar mördarna själva. Avmänskligandet dödar det enda odödliga elementet i en människa – själen. Hatet avmänskligar till den grad att också själen går under.
För det folk som överlever Förintelsen blir överlevandet en process av fysiskt och moraliskt återupprättande. De offer för Förintelsen som överlevde grät för att de levde. Men de som hade deltagit i Förintelsen eller varit tigande vittnen till morden ville som regel glömma allt de hade sett. De ville vända blad i historien utan att göra någon botgöring.
För det folk som begått människohatets brott, och som hade deltagit i förbrytelserna blev överlevnaden efter katastrofen en process av återuppståndelse från de moraliskt döda, ett återvändande till världen från ett tillstånd av själslig död. Det är också ett lidande. En smärtfylld återkomst till livet.
Det finns inget folk som inte skulle kunna drabbas av en sådan katastrof.
En av lärdomarna från Förintelsen är att det inom ett och samma folk kan finnas både mördare och överlevare. Och efter allt som har skett måste de leva tillsammans, med minnet av dem som mördats. Och – ofta – i närheten av både offrens och mördarnas gravar. Det är lika omöjligt att lämna varandra, som det är att komma bort från den ohyggliga historia som har inträffat.
Vem kan hjälpa till att bygga en bro mellan det folk som begick brottet och det som överlevde i helvetet? När det är frågan om ett och samma folk?
Det kan de rättfärdiga göra, de som under katastrofen räddade människor. Ty för varje människa de räddade från döden sonade de också hela folkets förbrytelse och räddade därmed folket. Den personliga erfarenheten av att rädda människor gör det möjligt att få folket att återuppstå från de döda.
De hjältedåd som Förintelsens rättfärdiga gjorde, skedde i omedelbart närhet till exempel på statens skamliga gärningar.
En av Förintelsens allra sorgligaste sidor var den politiska fegheten, vars symbol blev det tragiska ödet för passagerarna på ångfartyget Saint Louis. 1939 vägrade USA och Kuba att ta emot över 900 judiska flyktingar, däribland barn, som anlänt från Hamburg och räddat sig undan nazisterna. Fartyget tvingades återvända till Tyskland, där majoriteten av passagerarna snart skulle komma att dö i koncentrationsläger och dödsläger.
Man får inte glömma att under Évian-konferensen sommaren 1938, som hade kallats samman för att diskutera de judiska flyktingarnas katastrofala belägenhet, var det bara ett av de 32 länderna – Dominikanska republiken – som beslutade sig för att höja sin invandringskvot.
Tusen och åter tusen judar gick under för att ingen räckte dem en hjälpande hand. För att ge denna hjälp var det inte nödvändigt att gå i krig. Vad som krävdes var att i sig bevara sin mänsklighet och att visa den. Huvudorsaken till att förvägra de judiska flyktingarna hjälp var rädslan. Den visade sig vara en hundraprocentigt säker allierad till folkmordet.
Denna rädsla paralyserade då också många judar som var rädda för att hjälpa sina medmänniskor. Jag blev djupt gripen av en episod ur familjen Storchs liv som inträffade sedan familjen tillåtits komma till Sverige. När Gilel Storch bad om en plats i synagogan för sin hustru Anna, som gick havande med Marcus – Storchs stiftelses nuvarande ordförande – fick han ett svar från synagogans ledning i form av en vitsig hänvisning efternamnet Storch: ”Storchens fru kan stå”. Man fruktade följderna av Gilels offentliga verksamhet med att rädda judar från olika länder. Men som historien visade var dessa storkar ett ståndaktigt släkte.
En särskild lärdom av Förintelsen är att den lärde oss att i detalj dokumentera krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Att ständigt söka information om brotten och deras förövare, oberoende av var de befinner sig. Idag. Imorgon. Alltid. Det är inte bara brotten mot mänskligheten som saknar preskriptionstid, det gäller också utredandet av dem, och av de skyldiga. Denna insikt uppkom i världen just som en följd av vår Katastrof.
Ett unikt drag hos de rättfärdiga bland olika folk i världen som räddade judar under Förintelsen var att de inte såg som sin uppgift att segra militärt över vem det vara må. De hade som enda mål att rädda livet på människor. Allt de gjorde var underordnat denna uppgift, och tack vare den kunde de övervinna sin rädsla och på grund av denna uppgift riskerade de sitt liv. De ville inte döda någon. De löste frågorna om liv och död utan att få blod på sina händer. Och också på grund av detta är de rättfärdiga.
Denna unika egenskap gav dessa människor en möjlighet och en moralisk rätt att efter kriget tala både med offren, vittnena och med förrädarna.
Efter 1945 föreföll det under många år som om världen hade sett och fått en insikt om andra världskrigets fruktansvärda lärdomar.
Listan över dess offer är ännu inte komplett. Under många år var det otänkbart att föreställa sig krigshandlingar i Europa, eller något reellt hot om ett tredje världskrig.
Under några decennier leddes alla stater av ledare som antingen personligen deltagit i kriget och överlevt dess bördor, eller bevittnat detta krig. Det andra världskriget hade blivit en vital del av deras liv, och de hade fått en psykologisk vaccination mot krig. Därför hade den viktigaste allmänmänskliga slutsatsen av det kriget blivit ett ”aldrig mer”.
Dessa politiker byggde upp efterkrigstidens världssystem – världen efter Jalta- och Potsdamkonferenserna, de skapade Förenta nationerna, Europeiska unionen och andra internationella institutioner. Syftet med dessa institutioner var att trygga fred och utveckling. De här institutionerna betraktades som stabila, säkra, fungerande och effektiva.
Decennierna gick. Politikerna ur krigs- och efterkrigsgenerationen försvann, först ur politiken, och sedan ur tiden. Istället för dem tillträdde andra politiker som inte själva varit ute i kriget och som inte hade fått kriga sig mätta, som inte lekt sig trötta på blodiga soldatlekar. De förmådde inte bli moraliska arvtagare till de politiker som genomlevt kriget. De har ingen vaccination mot krig.
En monstruös acceptans av kriget som möjlighet har återvänt till politiken. Och det har visat sig att mellan acceptansen av tanken på ett krig, och avmänskligandet av ett folk och en död vid fronten, är det bara några få steg.
Så gott som alla rättfärdiga bland världens folk har gått ur tiden. Men världen har fortsatt att leva och kan nu bara läsa om deras hjältedåd. Beklagligt nog, och att döma av vad som pågår, återstår det inte så många läsare av dessa sidor av historien. Och därför dyker det också upp sådana som vill upprepa det hela.
Återigen lever vi inne i en katastrof, som än så länge bara befinner sig i sin linda. Detta är en katastrof av oförståelse, misstro, missaktning, dövhet, hat och återigen – avmänskligande. Luften i världen har fyllts med hatets elektricitet.
Politikerna har lärt sig av med att skapa fred. Politikens högsta landvinning blir på nytt att kunna döda så många människor som möjligt. Samtidigt som politikens högsta mål borde vara förmågan att bevara så många liv som möjligt. Om en politiker inte ser vägen till freden och inte klarar av att avvärja ett krig… då leder vägen tillbaka, till 1900-talet, till tusentals kilometer av slagfält, till miljoner människors undergång, till nya koncentrationsläger och en ny Förintelse.
I vilken Livets bok står det skrivet att detta är omöjligt och att mänskligheten med alla sina tidigare lidanden skulle förtjäna att befrias från ett kommande krig och en kommande katastrof?
Frågan om hur man kan rädda dagens värld är öppen. Ännu har ingen besvarat den. Nästan alla söker ett svar på slagfältet. Och slagfältet kräver blod och ingenting annat än blod. Men i det tjugoförsta århundradet får man inte vandra i det tjugonde århundradets blodiga spår. De leder tillbaka till det förgångna. Man skulle vilja tro att vi ännu inte passerat punkten utan återvändo. Tyvärr är den mycket nära.
Av allt att döma behöver världen på nytt de rättfärdiga. Dagligen dödas människor, de berövas sina hem och sina möjligheter till ett fullvärdigt liv. Om man byter ut färgerna mot svartvitt på den allra senaste tidens fotodokument så blir många av dessa foton nästan omöjliga att skilja från fotodokument från andra världskriget – i första hand gäller det människors ansikten när de genomlever dödens fasa. Det vill säga katastrofen.
I Ryssland lever idag miljontals människor som är fredliga. De har bevarat det mänskliga i sig själva, de har inte förvandlats till ett hatets och fientlighetens folk, de har inte avmänskligats. Oftast syns de inte och de är inte närvarande i offentligheten. Betänk och minns att dessa människor finns.
När vi talar om en kamp för fred, då talar vi i första hand om en kamp för att bevara människors liv – ukrainares, ryssars, judars, tyskars, svenskars och letters. Alla som har lyckats hålla sig vid liv fram till idag. Varje liv är oskattbart. Detta lärde vi av Förintelsens tid. Denna tanke drev de rättfärdiga bland världens folk.
Idag är det den 8 maj. Den 8 maj 1945 klockan 22.43 centraleuropeisk tid (och den 9 maj 00.43 Moskvatid) undertecknades i Karlshorst akten om det nazistiska Tysklands villkorslösa kapitulation för de allierade. Denna dag uppstod en möjlighet att inleda en rättslig utredning av förbrytelserna under andra världskriget och däribland av Förintelsen och att straffa förbrytarna. Segerdagen var den dag då världskatastrofen avslutades. Denna dag fick miljontals människor livet till skänks – och bland dem ni och jag.
Denna dag ska försvinna in i historien och upphöra att väcka heta känslor. Men förståelsen av historiens lärdomar får inte svalna. När så sker återkommer katastrofen.
En sten är symbolen för det judiska minnet. Efter andra världskriget lyckades Gilel Storch se till att ett stort granitstycke som de tyska myndigheterna hade köpt i Sverige för att uppföra ett monument efter sin slutliga seger, flyttades till Polen och uppställdes som ett monument över det mod som fångarna i Warszawaghettot hade visat.
Jag tror att det någonstans i världen ännu slumrar en sådan sten, som kanske för någon kan te sig som ett framtida minnesmärke över militära triumfer, men till slut, i kraft av de rättfärdigas ansträngningar kan bli till ett minnesmärke över räddade människoliv.
Spasibo.
תודה / Toda.
Tack.
Översättning Johan Öberg
Bli vän och supporter till Judisk kultur i Sverige. Donera gärna till vår verksamhet eller till ett särskild projekt som ligger dig varmt om hjärtat. Informera oss om Din donation ska vara anonym eller om Du tillåter oss publicera ditt namn på våra publikationer och på vår hemsida.
Ditt bidrag och engagemang är viktiga för oss. BG 755-4132
Vi svarar gärna på dina frågor: info@judiskkultur.se